Det kan alltid bli bättre

Svenska Ridsportförbundet har under en längre tid kritiserats av vissa delar av ridsportcommunityt för att vara för passiva eller ”flata” i hanteringen av viktiga frågor som rör sporten. Denna kritik kommer ofta från olika aktörer, inklusive ryttare, tränare och hästägare, som menar att förbundet inte tar tillräckligt kraftfulla eller snabba åtgärder i centrala frågor. Det finns flera områden där detta uppfattas som särskilt problematiskt, och orsakerna till förbundets till synes passiva agerande kan spåras till en kombination av organisatoriska, kulturella och historiska faktorer.

Brist på tydliga ställningstaganden

En av de främsta punkterna som ofta tas upp är förbundets brist på tydliga ställningstaganden i frågor som rör hästvälfärd och arbetsmiljö inom ridsporten. Kritiker menar att Svenska Ridsportförbundet ibland intar en alltför försiktig linje när det gäller att adressera problem som missförhållanden inom hästskötsel, djurskydd eller träningsmetoder. Detta kan bero på att förbundet har en komplex och mångfacetterad struktur, där många olika intressen och åsikter ska balanseras. Det finns ett starkt engagemang från både professionella och ideella aktörer, vilket ibland kan leda till en vilja att undvika konflikter. Men i och med att man vill hålla alla parter nöjda, kan detta i längden leda till en oförmåga att fatta modiga beslut som verkligen skulle driva sporten framåt.

En stark betoning på tradition

Ridsporten är en av de mest traditionsbundna sporterna i Sverige, och denna starka koppling till historiska värderingar och normer spelar en betydande roll i förbundets agerande. Ridsporten har djupa rötter i den svenska kulturen och har länge setts som en prestigefylld aktivitet förknippad med både överklass och lantbruk. Denna kultur av traditioner har resulterat i en viss konservatism inom sporten. Förbundet kan ibland vara ovilligt att ifrågasätta eller modernisera vissa delar av verksamheten, trots att det finns tydliga behov av förändring.

Ett exempel på detta är hur långsamt förändringar införs när det gäller jämställdhet och inkludering inom sporten. Trots att ridsporten är en av få sporter där kvinnor utgör majoriteten av utövarna, har kvinnor historiskt sett haft begränsat inflytande på ledande positioner. Förbundet har vidtagit åtgärder för att förbättra detta, men framstegen uppfattas av många som långsamma och otillräckliga. Det finns ett behov av mer proaktiva insatser, men den starka kopplingen till tradition gör att förändringsprocesser ofta går långsamt.

Rädsla för att stöta sig med medlemmar och sponsorer

Svenska Ridsportförbundet är i stor utsträckning beroende av sina medlemmar, både ideellt arbetande och professionella, samt sponsorer för att kunna bedriva sin verksamhet. Detta beroende kan skapa en rädsla för att fatta beslut som kan upplevas som kontroversiella eller som riskerar att skapa splittring inom sporten. Ibland kan det upplevas som att förbundet undviker att ta itu med känsliga ämnen för att inte stöta sig med inflytelserika aktörer, både inom sporten och utanför, såsom stora stallar, kända ryttare eller viktiga sponsorer.

Sponsorer och stora aktörer har en stor påverkan på sporten, och förbundet kan därför hamna i en position där de känner sig pressade att balansera olika intressen. Detta leder till att kontroversiella eller potentiellt konfliktfyllda frågor ofta behandlas med försiktighet, eller i vissa fall undviks helt. Resultatet blir att frågor som rör exempelvis hästvälfärd, ryttarsäkerhet och arbetsvillkor inom sporten inte får den uppmärksamhet eller de resurser som de egentligen skulle behöva.

Kommunikationsutmaningar och transparens

En annan aspekt som bidrar till bilden av ett passivt Svenska Ridsportförbundet är bristen på tydlig och transparent kommunikation med sina medlemmar och allmänheten. Många gånger upplever både ryttare och hästägare att de inte får tillräckligt med information om förbundets beslut eller att kommunikationen sker på ett sätt som gör det svårt att förstå vilka åtgärder som vidtas. Denna brist på transparens kan leda till frustration och missnöje, där medlemmar känner att de inte blir hörda eller att förbundet inte tar deras oro på allvar.

Kommunikationen med omvärlden kan också framstå som undvikande eller oprecis när det gäller att bemöta kritik. Istället för att tydligt adressera problem och presentera konkreta handlingsplaner, tenderar förbundet ibland att ge allmänna svar eller fokusera på mindre betydande åtgärder, vilket bidrar till intrycket av att de inte agerar tillräckligt kraftfullt.

Slutsats

Det finns flera faktorer som samspelar och leder till uppfattningen att Svenska Ridsportförbundet är ”flata” i sitt agerande. Traditionens starka grepp om sporten, en vilja att undvika konflikter och bevara goda relationer med inflytelserika aktörer, samt brister i kommunikation och transparens bidrar alla till en känsla av passivitet. Samtidigt kan man också förstå att förbundet har en komplex uppgift i att balansera många olika intressen och att förändringsprocesser inom en så traditionsbunden sport kan ta tid.

Dock finns det en växande opinion inom ridsportcommunityt som efterfrågar ett mer handlingskraftigt förbund som vågar ta tydliga ställningstaganden i viktiga frågor. För att möta dessa krav och fortsätta utveckla sporten framåt, behöver Svenska Ridsportförbundet bli bättre på att lyssna på sina medlemmar, agera snabbare på viktiga frågor och arbeta mer proaktivt för att driva på nödvändiga förändringar inom ridsporten.