Måste ju börja med att säga TACK för den fina responsen på mitt förra inlägg. Verkligen superkul o höra alla fina ord 😊
Under tiden som jag fortfarande va på ridskolan under så kallad upplärning, så fick jag den stora äran att åka med klubbens bästa ryttare på tävling. Jobbet va som hästskötare åt svårklassryttaren Pernilla Josefsson och hennes två hästar, Boy och Tuffe. Killarna skulle gå en 1,40 klass med få starter, så då behövdes det en hjälpande hand. Tävlingsplatsen va Eksjöortens Ryttarförening. Jag minns inte riktigt hur tävlingen gick för henne, men jag tror hon vart placerad på Tuffe. En häst som hon ett gäng år senare blev tvåa i SM på. Tiden på ridskolan va en väldigt bra början för en sådan som mig. Maria Holmqvist, ridskolechefen, min första tränare, jösses vad vi gjorde en massa roliga grejer ihop. ”Man with the yellow gloves”, just det epitetet är verkligen tidsenligt. Man måste ha varit där för att förstå vad det handlade om. Men jag drar den storyn lite snabbt. En av våra ridskolehästar, Fred, han hade drabbats av ringorm. Det va också där jag kom i kontakt med Imaverol för första gången. Såg ut lite som mjölk. Luktade som det också, fast efter att ha stått ute mitt i sommaren under 30graders värme. Lukta fan gör det, men det är otroligt effektivt mot just ringorm.
Götarsvik Säteri
Om vi spolar fram lite, så hamnar vi på mitt absolut första jobb som hästskötare. Jag va ensam på 22 hästar, med allt vad det innebär. Hagar fanns det inte tillräckligt med, så det va ut och in med 11 hästar i taget. Till en början va det fantastiskt roligt, men det mynnade sedan ut i en otrolig längtan därifrån. Chocken blev för mig total när jag faktiskt då insåg hur mycket arbete det va. Det kan man ju idag räkna ut på baksidan av ett grisarsel, att det antalet hästar på vilken hästskötare som helst är för mycket. Jag tror jag höll ut en månad. Sen tackade jag för kaffet och åkte ner till Anna Hassö istället. Jag hade haft kontakt med Anna på telefon lite under tiden, så när chansen kom så tog jag den. Vi skildes åt som vänner (tror jag i alla fall) och jag tackade för mig.
Det som va extra intressant och roligt för mig att va hos Anna, va ju för hennes dåvarande häst ”Snacke”, Son Of a Bitch. 2002 och 2003 deltog dom i Badminton, världens allra tuffaste och svåraste tävling i Fälttävlan. ”Snacke” va stor, och svart. Lite som Black Beauty faktiskt. Jag minns så väl känslan när man fick hantera en livs levande svårklasshäst. Han va ju så vacker, men också otroligt egensinnig. Jag fick ju också rida en hel del. Vilket förstås va väldigt roligt. Anna va dessutom en mästare på att hitta på övningar av det som fanns på banan. Det kunde va cavaletti eller rättuppstående eller oxrar eller vad som helst. Tunna, halmbal whatever kunde hon göra en övning av. Alla vi som red då har lite strul av o till med att genomföra dom här övningarna som hon hittade på. Hon själv genomförde dom utan några som helst problem. INTE ETT misstag gjorde hon. Varje gång nån av oss sa ”…men det här går ju inte..”, så genomförde Anna övningen utan konstigheter, tittade på oss och bara log sitt bredaste leende. Sjukt enerverande då, idag hade man bara garvat själv.
Tiden hos Anna avslutades lite abrupt, och det va helt mitt fel. Veterinären skulle komma dit och raspa tänderna på en ponny/häst. Jag fick instruktioner att hämta in hästen från hagen och bistå veterinären, medans dom andra red och tränade vidare. När övrig personal väl kom tillbaka vart det ett himla liv. Det visade sig att ”jag” hade tagit in fel häst. Fel häst fick alltså sedering och sina tänder raspade. Jag hävdade bestämt att det va instruktionerna jag fick det va fel på. Så vi kom gemensamt fram till att det va bäst för mig att avsluta min tid där. Jag höll med. Dock så hävdar jag än idag att det va instruktionerna jag fick, som jag följde till punkt och pricka, det va fel på. Inte att jag hade gjort fel 🤩 Aja, det va så längesedan nu så det bör va preskriberat 😝
Efter tiden hos Anna så jobbade jag ett tag åt Staffan Hammarskiöld och hans familj. Hästskötare som man ändå kunde titulera sig som. Jag red och mockade, mockade och red. Styvsonen där, han red i landslaget för Juniorer eller om det va YR då. Det va också där som jag kom i kontakt med Jens Fredricson för första gången. Landslaget då hade sina förbundsträningar på Flyinge för just Jens. Det som slog mig då som jag kommer ihåg väldigt väl idag, är hans fascination och intresse för stammar. Idag vet ju alla att Jens är en mästare på avel och stammar, men det visste jag inte då. Jag satt på läktaren och tänkte ”…det där vill jag också kunna..”.. rabbla upp stammar och 5 led bakåt som ingenting. Nu 25år senare är jag på god väg, men långt ifrån Jens 🙂
Jag minns inte hur länge jag va hos Staffan, men minns det som en rolig tid. Svärsonen hade en häst som jag tyckte väldigt mycket om. Hon hade startat 1,40 med goda resultat. Kommer inte ihåg vad hon hette, men det va en brun märr med mycket integritet. Sen vart jag också som en extra storebror för styvsonens lillasyster, med allt vad det innebär. Om ni läser detta, Sebbe & Frida, hör gärna av er och berätta vad ni gör nu förtiden 🙂
Tackar återigen för att ni orkat läsa ändå hit även denna gången, Del 3 kommer framöver! 💖
www.pierreandersson.com