Jag va 13-14år. Blev ihop med en tjej som hade en c-ponny, minns inte exakt hur gammal han va men han va ung. 4-6år kanske, i det spannet. Hon tyckte ju såklart att det va en bra idé att vi skulle hänga i stallet tillsammans. Min första tanke va att, ”…nej fan det kan du glömma…”. I förlängningen så vart det ju inte så. Dagarna, veckorna och månaderna gick. Intresset för den här ponnyn växte och växte. Det va nånting inom mig som hände. Nått djupt och innerligt. Det går på ett sätt inte att förklara. Men ni som vet, ni vet precis vilken känsla det är jag menar. Efter en tid så gjorde hon och jag slut. Kvar stod jag med ett otroligt brinnande intresse för något jag inte riktigt visste hur jag skulle ta mig vidare ifrån. Jag upptäckte till min stora förtjusning när jag forskade vidare i ämnet häst, att jag bodde väldigt nära traktens ridskola. Så jag tog helt enkelt tag i saken och gick dit, gick rätt in hos ridskolechefen och presenterade mig och sa ”…jag har ett otroligt brinnande intresse för det här. Hur gör vi nu???…” Så såg det samtalet ut på ett ungefär.
One thing led to another och jag blev således ridskolechefens hästskötare. Det beslutet togs inte så väl emot hos stallets då hårt arbetande tjejer. Det va då jag kom i kontakt med mobbning för första gången. Jag vart så in i helvete utfryst. Det hade aldrig kunnat ske idag, men det såg lite annorlunda ut i stallet för 25år sedan. Jag tänkte såhär ”…varför är ni så elaka mot mig, jag har inte gjort nånting mot er??…”
Avundsjukan i och med att jag fick den åtråvärda positionen som hästskötare åt ridskolechefen är en grej, men de måste finnas nått annat som stör dom tänkte jag. Det va det också. ”…han är bara här för att ragga tjejer…”. Dom kunde inte ha haft mer fel. Jag har alltid jobbat och varit omkring hästarna för att jag älskar djuret. För mig finns det inget bättre.
Gislaved Anderstorp Ridklubb. Mitt första stall. Bilden är tagen i nu-tid. Bakom stallet här och neråt hagarna, så ser ni en väg som går tvärs igenom. På min tid va allt de där betesmark. Ridskolehästarna gick där på somrarna. Lite annat nu. Det har vi Gislaveds Kommun att tacka för. Puckon.
Det va även här jag gjorde mina första tävlingar som funktionär. Varje sommar hade GARK sina berömda Sommartävlingar. Med klasser upp till 1,50 på den tiden. 2023 va den högsta klassen 1.30. Tiderna förändras även där. Minns så väl att förr i tiden så hade den tävlingen 300 starter per dag. Så visst fanns det att göra. Jag trivdes bäst i domartornet och på framridningen. Sen i pauserna så tog man sig alltid en äggmacka i Gula Huset, som faktiskt än idag finns kvar.
Plönningegymnasiet
Åren gick, sen va det dags att börja gymnasiet. Mina betyg från högstadiet va ju i stort sett obefintliga. Godkänt i basämnena, med nöd o näppe. Kom in på Barn&Fritid/Omvårdnad. Betygen eller viljan till att få bättre betyg vart knappast bättre. MEN….intresset för hästen fanns fortfarande där. Starkare än någonsin.
På något vis fick jag senare möjligheten att börja på dåvarande Plönningegymnasiet. Intagningspoängen dit vill jag minnas va en bra bit ovanför 200. kanske till och med 250. Vad hade jag? Det minns jag inte. Men inte mer än 150 iallafall. Det jag hade VG+++ på va frånvaro. Med en hjälp av en familjemedlem som jobbade som någon form av mentor på gymnasiet då ordnade så jag fick komma ner och göra ett ridprov. För på rena poäng hade jag inte kommit in. Jag fick rida hästen Knallhatten för Hans Delling. Tydligen så gillade det han såg och jag fick börja på skolan. Den skolgången i sig va ju inte helt smärtfri, men jag hade väldigt roligt där under en period. Fester vid kolmilan. A B C och D-husen festades det rejält.
Jag minns speciellt ett tillfälle som ett väldigt kärt sådant. Det va någon skolfest som arrangerad av skolan i våran gymnastiksal. Nått lokalt band ifrån Halmstad lirade o folk dansade och hade trevligt. Jag och en klasskompis, Anna, vi satt och sjöng låtar ifrån Björn Rosenström i lokalerna till skolans ”Fritids”. Vilket va väldigt uppskattat av våra kamrater. Jag och Anna kunde alla låtar. Jag undrar så vad Anna gör idag? Jobbar hon med hästar? Minns att hon va en duktig dressyrryttare, och att jag vart skyldig henne 10kr för att jag slog vad med henne under en ridlektion att hon inte kunde få en viss häst i form. Det kunde hon. Fan, om det är nu så att jag blir tvungen o betala ränta på den där 10an så lär jag bli fattig.
Det gick ju också en del rykten om mig på skolan fick jag veta sen efter ett tag. ”Ja men han har ju ridit medelsvår o allt”. Ja jo, visst fanns det talang o fallenhet för ridningen, men någon 1,30-1,40 hoppning hade jag då inte startat vid den tiden. När jag började på Plönninge så hade jag ju kanske 2-3 månader innan det precis lärt mig galoppera. Då förstår ni ändå nånstans nivån på ”talangen” 😎
Ett annat minne som jag inte glömmer är den gången vi hade traktorlektion. Jag fick köra sist, för det visade sig att jag hade störst erfarenhet av att köra just traktor. Vi åkte ut allihopa i ett led o körde runt där på markerna runt skolan. Det va en tjej framför mig som fick nån form av problem med sin traktor. Så hon och jag hamnade efter dom andra i klassen. Det visade sig att hon hade kommit åt hög och låg växeln när hon skulle växla upp, så den hade hamnat i neutralt läge. När vi sedan skulle försöka köra i kapp dom andra så hittade vi dom inte. Jag körde förbi en skylt som jag kände igen namnet på, medans min klasskamrat fortsatte rakt fram.
Jag försökte tuta men hon hörde mig inte. Jag svängde av och körde upp för en backe som va ganska brant. Det mynnade sen av till en väldigt smal skogsväg. Insåg då att ”…fan jag har kört fel…”. Vänder om traktorn i den trånga skogen och ska köra ner för backen igen. Mitt i backen så ser jag min klasskamrat igen. Hon hade tillslut insett att jag va borta så hon hade vänt hon också och kört efter mig. Vi tittar en stund på varandra, men insåg ganska snabbt att jag blev tvungen att backa upp för backen och sedan vända med hennes traktor. När det sedan va gjort så bestämde vi ”…nu skiter vi i det här, vi åker tillbaka till skolan…”. När vi väl kom tillbaka så va klassen och läraren där och undrade vart vi hade varit. Jag minns inte vad min kära klasskamrat hette, men om du skulle se det här. Hör gärna av dig. Lika samma med Ola, Ingemar, Anna, du rödhåriga tjej som hade rummet jämte mitt. VAD ÄR NI NÅNSTANS? Vad gör ni idag? Skriv för fan!!
Jag minns inte heller vad min rumskamrat på skolan hette, men det jag minns med honom är att han hade gigantiska högtalare med sig, och han hade en farsa som körde lastbil och som kunde fixa Coca-Cola till oss billigt på platta. Det va nog det som vi drack mest. Säkert en 3-4 plattor i veckan. Inte speciellt intelligent jag vet.
Jag hade det ganska roligt på Plönninge ändå. Jag va med på dom allra flesta lektionerna. Jobbade extra i både stallet med hästarna och kossorna i ladan på helgerna. Men sen kom skoltröttheten tillbaka. Jag tänkte att nu måste jag göra nått utav det här. ”Jag kan inte gå runt här och va olycklig”. Jag kontaktade då Pär-Ola Nyström, som jag hade vart och praktiserat hos under läsåret, och frågade om han hade nått jobb. Det hade han inte. Dock så hade Åsa Hellström och Amelie Pettersson möjlighet att ta emot. Efter lite funderande så gick jag till rektorn och tackade för mig. Det som jag inte tänkte på då, men som jag tänker på idag, är att jag kunde ju ändå gått klart den terminen, för det va 6 veckor kvar. Men men, en jävligt beslutsam 17-18årig Pierre gick inte o prata med.
Grattis till er som orkat läsa ända hit. Del 2 kommer framöver! 💖
www.pierreandersson.com
Lämna ett svar